1943 gjordes en inventering av runstenen och då lutade den "starkt bakåt". 
1946 restes den ”på ett betryggande sätt” av RAÄ

Stenen är skadad upptill så att den bevingade drakens nos har försvunnit. 
Fragmentet borde gå att finna i jorden omkring, troligen bakom runstenen. 
Eftersom runstenen är ovanligt vacker och har unika detaljer så borde det 
vara "mödan värt" att söka efter det försvunna fragmentet. 

Ristningen är djupt och säkert huggen, inskriften är tydlig och välbevarad.

Märkligt nog verkar det vara den enda runsten han (Örik) har huggit, hans känsla för 
konstformen måste ha fått uttrycka sig i annat material, kanske trä eller smycken. 

Den runbärande draken har en ganska vanlig form men detaljerna är både rikliga och eleganta. 
Den bevingade draken på stenens övre del är också den ovanligt vackert utformad. Båda djuren skapar tillsammans en både spännande och harmonisk ristning som är njutbar för ögat. 

Längst ner finns något som man i Upplands Runinskrifter kallar för ”Repstav”, en 
tvinnad linje som markerar ristningens nedersta del.